1 steg framåt, 10 steg bakåt?
Jag freakade... I slipped... Jag spårade ur.
Min diet har gått rätt bra. Jag har haft en snittminsknig på ett halvt kilo i veckan. Det ÄR bra... men samtidigt måste man vara realistisk. Det spelar inte så stor roll hur "bra" dieten går om den inte hinner ta mig till målet i tid. Det spelar alltså ingen roll om jag går ner 0,5 kg i veckan om det som krävs är 1,5 kg. Många såna tankar har kretsat i mitt huvud. Jag orkade inte med mitt träningsupplägg som skulle ta mig till målet. Om jag har en lång väg att gå och inte orkar göra det som krävs för att komma dit, varför fortsätta? EN liten del av mina tankar. Nu var det iof betydligt mer än att jag "bara" freakade", men ni kanske förstår lite av det.
Och vad har resultatet varit då? Jo, onsdag för två veckor sen, när jag fick veta att jag skulle sluta jobba måndagen efter, hade jag en ätardag. Fredag kväll-söndag var jag i London och det var omöjligt att hålla nån diet, men man behöver inte frossa som jag gjorde. Men de verkliga "out of control"-dagarna var onsdag-fredag förra veckan då jag åt allt jag kom över. Massa godis, massa mat, och många tårar. Tankar på om jag skulle ge upp eller fortsätta. Jag blir deprimerad av diet. Förlorar livslusten, ser inte glädjen i nått och tycker att det mesta är piss. Jag har i alla fall bestämt mig för att fortsätta. Ska i alla fall komma i en grym form.
Är det inte ironiskt? Jag freakade för att jag var så långt ifrån målet... Jag freakade och gjorde så att jag kom ännu längre ifrån målet. Hur smart är det egentligen? Nu måste jag ju kämpa ännu hårdare. Jag vet inte om det går att nå tävlingsform på den här korta tiden som är kvar, men jag ska i alla fall försöka... Om inte annat kommer jag ju i en grym form.
Det positiva? Nu har jag i alla fall rätt mindset....
Det negativa? Nu ligger jag så sjukt efter med formen...
Kom igen nu Johanna!!! Förstår att det är tufft nu men kämpa på nu den sista biten. Om du inte hinner komma i tävlingsform så VET DU att du i allafall har kämpat och inte satt snarskank på dig själv. Så vad väntar du på?! Kör nu!!!
Du är såå jäkla duktig!! Stolt över dig som vågar erkänna, inte många som skulle kunna göra det! Du är grym o kommer bli ännu grymmare. Du KAN klara av det här!! O du KOMMER att göra det med stil!!
Det viktigaste vi har är vår ärlighet- mot oss själva!
Fan det vi gör är ju sjukt svårt! Sjukt jobbigt! påfrestande och hardcore! Ingen jävel ska säga nåt annat!! Så inte är det underligt med tvivel, oro etc etc. Deffen är lång, över 18 veckor för somliga av oss. Klart det är inte är lätt att tampas med alla känslor och allt som händer!! Jag tror dock inte att ditt "slipp" tog dig så väldigt mycket längre från målet, det är nog mest vätska du drog på dig och den kan du bränna bort! Jag tror du kan komma till målet- och långt vidare om du själv vill det! Antar att det är frågan vi alla måste ställa oss- vill jag verkligen det här och vad är det värt?
Jag är överhuvudtagad att du kan- om du vill!
Jag läser din blogg i stort sett varje dag, ska bli så spännande att se din väg till luciapokalen, ge inte upp! Det är ok att halka efter lite ibland men se till att bli ännu mer peppad att ta igen det! och ett tips - gör nåt roligt av träningen, ta en dag i veckan och kör nåt riktigt jäkla tungt men roligt, typ backintervaller i en riktigt brant backe, knuffa en bil efter en plan väg, kör lite vattenrugby.. du ska se att det känns bättre. och sen när du nått ditt mål så kommer du veta att du fortsatte kämpa och faktiskt tog dig hela vägen, man kan göra mycket på bara lite vilja! lycka till, du är grym!
